You don’t know what you’ve got, till it’s gone…

Jag känner mig så konstig. Varför är det så med mig att jag aldrig vill göra det jag gör just nu? Om jag pluggar musik, så vill jag plugga något akademiskt. Om jag pluggar något akademiskt, så vill jag plugga konst. Osvosvosvosv. Jo, det är ju så att jag har börjat skolan igen. Gastronomi is the shit. Men jag blir så nervös när det är på allvar och man måste vara noggrann och steka ”medium rare”, kolla temperaturer, blanchera och kunna hygienregler. När jag står hemma i köket, kan jag lätt laga ihop något gott. Jag har en bra feeling för det där med att balansera smaker och komma på nya kombinationer. Men när jag står i köket på högskolan och ska göra något, så är det som att jag får matlagningskramp och stressar som en gris. Allt detta bara för att man måste följa regler. I alla fall än så länge, sen när vi kan grunderna så får vi experimentera. Men tänk om jag får matlagningskramp då också?? Och läraren tycker att det jag tycker är en perfekt combo, är slafsigt och motbjudande. Vilka problem man kan få till va? Jag måste nog se till att sluta tänka så mycket.

Jag ska gå den här kursen och verkligen försöka lära mig så mycket som möjligt. I’m just fuckin’ ninteen, jag kan ju göra vad som helst sen! Vad bra att jag har en blogg så att jag kan säga detta till mig själv och ändra mina tankebanor på tre minuter.

Moi aussi, j’arrive á la ville…

Quelle ville? Je ne sais pas…

Du har kommit in på kursen Gastronomi och matlagning 15 hp.  Wtf tänkte jag… Jag sökte nämligen den här kursen ungefär 4 dagar innan den startade och idag när jag kom hem till mamma låg brevet där. Schysst, det enda idiotiska är att jag har missat en vecka (såsveckan!). Introduktionen var dessutom obligatorisk, så jag får väl se om jag kan få börja i alla fall.  Jag har nämligen fått för mig att jag ska lära mig om matlagningens sköna konst. Inte för att jag inte kan något om den, tvärtom så kan jag en hel del. Men det hade varit schysst att utbilda sig lite.

So, you know…

Såhär i fastetid…

De senaste dagarna har jag hållt på att dö, långsamt men väldigt smärtsamt. Ja, igår trodde jag nästan att min tid var kommen, jag väntade och väntade men inget hände. Det är nämligen såhär mina vänner att jag, Mimmi Bäcklin, som nästan överallt annat älskar mat, fastar.

Det var min mor som började och jag och Sofi bara hakade på. I söndags började jag med att äta väldigt små portioner och efter det har det bara gått utför, eller uppför, det känns iaf utför… Idag har jag bara druckit råsaft (morötter, kiwi, apelsin och äpple intjongat i pappas råsaftscentrifug), örtteer, buljong och vatten. Igår och iförrgår var det väldigt, väldigt plågsamt. Jag satt och tittade på när min lillebror åt pasta med qournfärs (ååååhhh). Jag följde varenda rörelse och kunde riktigt känna smakerna och konsistensen och hur maten svaldes ner och bekvämt lade sig tillrätta i magen. Tortyr! Jag har själv valt detta och jag känner mig mer envis än vad jag har gjort på väldigt länge, men ändå tortyr. Jag ska klara det! Även om jag ligger vaken på nätterna och försöker censurera mina tankar som hela tiden leder in på våfflor med grädde och sylt, bakpotatisar, lasange, pasta, bröd med smör, pizza, falafel, curry och allt annat som är så där förbaskat gott och onyttigt, så ska jag klara det.

Man upptäcker verkligen hur styrd man är av sina lustar när man gör det här. Jag är sådan person som nästan alltid (för att inte säga alltid) bejakar mina lustar och ger mig själv det jag vill ha. Ännu värre blev det idag när pappa kom hem från jobbet och hade köpt chips och läsk… Som tur är så ska jag bara göra detta i en vecka till, sen kan jag börja förorena min kropp igen, yippiee!