En (o)vanlig jävla söndag

Idag gick jag genom mörkret hem. Det var lagom kallt och blåsigt som det kan vara och hela jävla världen kändes tom. Min knapplösa kappa virvlade i vinden och visade upp sitt silkesblåa innanmäte. På något sätt kände jag mig helt fri och lycklig, sådär som man kan känna ibland, ytterst sällan men ändå.

Söndagskvällar brukar vara fyllda med ångest, men jag gick långsamt hemåt och gladdes åt det inte fanns en käft inom synhåll. Alldeles stilla och lugn. När det blir så, att jag går hemåt i mörket genom stan och det är folktomt, brukar en väldigt stor äventyrslusta komma över mig: jag klättrar upp på tak, går på mörka ställen som känns förbjudna, smyger i buskar och låtsas att jag är med i en film, går på svagt (om inte alls) upplysta kyrkogårdar och är inte rädd alls.

Det där med ångest; faktum är att jag längtar till skolan. Eller inte riktigt kanske, men nästan. Där får man laga mat och dom har allting man kan tänka sig och vi får använda allt. Det var en annan sak jag tänkte på när jag gick hem. Vad bra man kan ha det ändå; jag behöver inte ens betala för den här kursen, dom betalar mig! Och jag får laga och äta en massa god mat och så LÄR jag mig saker.

Men så var det det där med jobbet också. Jag tycker om att ha ett jobb; jag sitter på tåget till Malmö och läser viktiga papper om miljöförstöring och GMO och känner mig som en riktig vuxen människa. Men det är inte kul alltid, jag går runt i snobbsnobbiga villaområden i Malmö och försöker kränga tanken (och handlingen) om en bättre värld, en sundare värld, en framtid för deras barn och barnbarn. Men många vill inte ens lyssna, en del blir arga. Hade jag också blivit arg? Ja, det hade jag kanske, eller nej inte arg. Jag hade lett och sagt att jag inte hade tid, eller råd eller inte just nu. Som så många gör. Man känner sig lite dålig när man går runt,  som att man är en elak försäljare som lurar en på pengar. Men så kommer man till en vänlig själ som tycker att vi är hjältar och är med på noterna direkt. Det lever man på flera hus framåt, även om det spöregnar och man ser ut som en stackars våt hund när man knackar på nästa hushåll.

Men jag ska säga det att jag har blivit en jävel på att argumentera och att bli av med mig kan vara rätt svårt…