Skånska huen vilar aldrig på hanen

När man har vuxit upp i en stad, så känns det som att förhållandet till den kan bli good, bad or mediocre (som sägs i Rocky Horror Picture Show).
Man blir van vid den, tycker att man ser samma människor och hus hela tiden. Under hela min tonårstid ville jag nog inget hellre än att flytta härifrån.

Men så kommer den dagen då man faktiskt gör det. Flyttar. Och allting är helt plötsligt spännande och nytt och underbart!

Efter ett tag så börjar man märka att det inte finns någon där som pratar likadant som en själv. De distinkta och skorrande r:en är svåra att få tag på och folk beter sig annorlunda. Man kommer på sig själv med att skryta om sitt ”fosterlandskap” och snabbt ta i försvar, om det skulle vara så att någon klankar ner på det.
Man har blivit en snapphane, Skånepatriot.

Det värmer i mitt hjärta när jag tänker på Österlens öppna vidder och de gyllengula åkrarna i sin prakt om sommaren. Kilometerlånga stränder med fin, vit sand och en massa bondgårdar överallt.

När man bor inklämd mellan skog och sjö på ett ställe där snön aldrig försvinner, är det så skönt att få åka söderut och återse sitt Skåne.

Innan läggdags

I vår familj har vi aldrig ätit kött. Mamma stekte kanske köttbullar någon gång när vi var små och nu på senare år har vi ätit en del kyckling.
Men hardcore kött; kotletter, fläsklägg, kalopps, stek och oxfilé, sånt har vi aldrig hållt på med.

Därför har det känts rätt märkligt de senaste dagarna när vi har jobbat med kött i köken. Speciellt igår, när Johan drämde upp ett helt lamm på arbetsbänken och började stycka.
Även om det är bra för mig att kunna tillaga kött i framtida yrken, så kommer det nog ta lång tid innan jag känner mig helt bekväm med att äta och tillaga kött.

Det känns som att kött är en sån jävla stor grej dessutom. Jag hade hellre haft fler grönsaksföreläsningar och lärt mig göra riktigt, riktigt bra och god vegetarisk mat. Jag vet inte hur det är ute på restauranger idag egentligen, är det lätt att få tag på bra veggomat (om man räknar bort falafel)?
Kanske är det mitt kall! Även om jag tycker om att laga fisk också…

Ett litet inlägg i veg-debatten.
Imorgon åker jag till Skåne, vilket känns så jävla skönt!
Vi ses

Komma hälsa på

Tänk att Anna har varit här och spelat cello för mig!
Det var så längesen jag umgicks med Anna sist. Vi träffades en snabbis på jullovet och innan dess på sommarlovet. Idag sökte hon till Musikhögskolan i Örebro och fick sova över hos mig eftersom hon skulle vara där redan klockan 10.

Jag tycker härmed att alla ska komma och hälsa på mig!
Jag kan laga mat och så kan vi äta glass på Neerings och titta på let’s dance på Gästgivaregården.

Låter bra va?

Lite roligt

Litet lördagsgodis innan arbetet tar vid.

Så kan det vara

Just nu gör jag vad som helst för att inte gå och lägga mig. Varför känner jag så?

Iaf så kommer här utlovad rapport om årshögtidsserveringen lite kortfattat.

Klockan 10.00 åkte bussen från Grythyttan till Örebro. Jag var trött och hade ont i huvudet efter mojito- och skräckfilmskväll.

Just precis nu kände jag att jag inte alls pallar sitta och skriva ner allt. Jag kan ju säga att det jag minns mest från dagen/kvällen/natten var:

1. de tråkiga förberedelserna och all information
2. ångesten inför att hålla koll på allergiker och vegeterianer.
3. serveringen av varmrätten. Vi skulle dela ut varma tallrikar till våra bord. Det gick till så att vi tog 10 st tallrikar i en hög som balanserades på vänstra armen med en släng under. Dessa skulle sedan ställas ut på respektive bord. Problemet var bara att nöten i köken hade värmt tallrikarna alldeles för mycket! De var, och jag skojar inte, ca 200 grader varma. Jag plågade mig själv med att ställa ned tre stycken med bara händerna, innan jag var tvungen att fråga en gäst om jag fick låna en servett. Blessie och Frida hade dock hållt ut och serverat all tio st (!), vilket hade resulterat i stora brännblåsor på fingertopparna.
4. Två personer i gruppen häller ut 10 glas dessertvin var på varsin gäst.
5. Dessertskräckparadgången ned för långa trappan. Yoghurtpancotta med äggad aprikossorbet i martiniglas. 10 st på en ostadig bricka. Ett brassband i bakgrunden, 1000 pers tittar. Jag tappar INTE några glas. Men börjar asgarva då jag hör någon annan som gör det precis nedanför trappan. Jobbigt läge.
6. Min grupp slafsar i sig panacotta bakom en skärm. Det var någon annan som hade tappat glaset på golvet. Här finns inga hämningar, gott var det!
7. Personalmaten som serverades klockan 2 på natten.
8. Min lilla asiat hamstrar med sig delar av dekorationen: 100 kg purjolök ungefär.
9. Bussen hem klockan tre och chaffisen spelar radio på högsta volym. Alla sjunger med i ”All by myself”.

Så spenderades min alla hjärtansdag!

Söndag i sängen nr 2

Vilken skön dag.
Att få ligga och dra sig i flera timmar. Dricka varm choklad i sängen och titta på såndär mysig film.

Idag är jag glad, för jag ser genom springorna i persiennen att solen lyser. Det är säkert kallt där ute och kristallklart och om jag hade velat gå ut, så skulle jag kunna gå i solen till Neerings choklad och glass.
Det känns som att jag har varit unplugged i två dygn nu och äntligen blivit connected igen.
Ifredags åkte vi till Örebro för att laga mat till Årshögtiden. Jag har nu fattat att årshögtiden är någon som Örebro universitet gör varje år, därav årshögtid. Detta år var det dessutom 10-årsjubileeum, vilket innebar att det var 1000 gånger så pampigt och stort.

Jag stod först från 15-20 och skivade rödbetor på en mandolin. Det var hur kul som helst! Den första halvtimmen. Inga fingertoppar avskurna som tur var.
Efter det hjälpte jag till att baka kuvertbröden.

Sen kände jag för lite omväxling från förrättsgruppen och gick till dessertgruppen för plockade myntablad i några timmar istället.
Sen fick jag en snickers och då blev jag glad. Från 24-01 stod jag på en lastkaj där temperaturen låg runt -3 grader och hällde upp panacotta i martiniglas.

Och även om detta låter som tråkigast i världen och hade kunnat klassas som slavarbete, då vi gjorde det free of charge, så var det faktiskt skitkul! Bra stämning, roliga och trevliga människor och hederligt köksslit. Wunderbaum.

Vi kom hem klockan två på natten och eftersom jag och Gabbe stått i myntaångor några timmar var vi tvugna att dricka mojitos, äta nachos och titta på ”Fredagen den 13″ nr 6.

Nu blev det här inlägget så långt att jag skriver om hur det gick på serveringen i ett annat istället.

Cheerios (mmm, det är gott)

Hämnden är ljuv

Vilken härligt händelserik dag.

Vaknade kvart i sju av grannens planerade hämndaktion. Det lär ha varit planerad. Man spelar inte musik på högsta volym, hoppar och skriker klockan kvart i sju på morgonen om man inte vill hämnas.
Tydligen är det jättelyhört här. Det fick jag och Blessie erfara när vi, vid 23-tiden igår, satt och skrattade i mitt rum. Helt plötsligt bankar någon ilsket som en liten räv i väggen. Vi tystnar. Nästa bank kom när jag ropade ”god natt!” åt Blessie.

Men?

Så jag vart tyst sen. Och så kom det imorse: ”Respect”, ”We’re not gonna take it” osvosvosv på full malle!

Jag kan förstå om grannen var irriterad, men jag visste inte (förrän igår) att det var så lyhört här. Hade dom inte bara kunnat knacka på och säga ”ursäkta, men vi hör när du fiser. Skulle du kunna vara lite tystare?” istället för att leka krig?

Iofs så var det rätt bra musik som spelades. Det roligaste var när jag låg i sängen och började sjunga med till ”we’re not gonna take it” och grannen började banka i väggen!
En annan bra grej var att jag kom upp i tid och inte låg och drog mig i tre kvart som jag brukar.
So, howdy neighbour for that one.

När jag gick till skolan halv nio försökte jag se så glad ut som möjligt när jag passerade deras fönster.

Efter det hände det några dagens bästa.
1. Vi lagade och åt riktigt fina soppor i skolan
2. Jag fick gratis helkroppsmassage på eftermiddagen. Tack! Ibland anser jag att denna skola är underbar.
3. Jag och Gabbe bestämde oss för att köra till Hällefors och köpa pizza.

Det var allt. Imorgon åker jag till Örebro för att hjälpa till att laga mat till ”Årshögtiden”. Jag inte riktigt än fattat vad årshögtiden innebär, eller vilka som ska komma på den (förutom att det är över tusen pers). Ändå så har jag lovat att hjälpa till att laga mat och servera…

Nu släcker jag

Förstår ni?

Först känns det bra. Sen går tiden jättesnabbt och man måste skynda sig och får panik. Allting man gör blir skit och det känns allmänt kass. Sen mot slutet så ser man en ljusning, en dörr som öppnas lite fint sådär i fjärran. Sen vart allting jättebra.

Då känner jag att jag är på rätt ställe.

Vi gör något kul

Hej!
Idag är det söndag. Fetsöndag skulle man kunna kalla det.
Friterade munkar till frukost, fiskgratäng med gräddigaste vitvinssåsen till lunch, stekta ägg och ungsrostade rotsaker till middag, gräddig marängtårta och chokladkakor till kvällsfika hos Frida som fyllde år.
Och jag vill ändå äta mer… det ska jag nog göra också!

Jag tänkte på en sak. Jag ska nog åka och se Eddie Izzard i höst, hade inte det varit jävligt kul? Ta en weekend i London och gå på najs restaurang, chilla på Camden market och gå och se Eddie. Perfekt. Men då får jag ju åka med den som jag vet uppskattar Eddie lika mycket som mig (om inte mer?). Vi får väl se, det är ju ett tag till den 3:e december…

Nu måste jag återgå till verkligenheten och mitt sensorik-PM.

Hej!

TGI Friday

Svag känning av huvudvärk, klockan är ändå 03.56.
Bra kväll, väldigt bra. Jag trodde att det skulle sluta tråkigt, men det blev bra! Carl Jan gick vidare i Let’s Dance, den äckliga Hasse Aro åkte ut. Thank God for that.
Efterfest hemma hos någon snubbe i Grythyttan där champagnen flödade och lärare dansade på borden. Väldigt trevligt.
Lite smått påverkad. Det gör inget.

Nu ska jag sova i min nybäddade säng. Skönt.
Snön fortsätter vräka ner. Surdegsgrunden står och gottar sig vid elementet. Imorgon är det lördag.
Sov gott