Skånska huen vilar aldrig på hanen

När man har vuxit upp i en stad, så känns det som att förhållandet till den kan bli good, bad or mediocre (som sägs i Rocky Horror Picture Show).
Man blir van vid den, tycker att man ser samma människor och hus hela tiden. Under hela min tonårstid ville jag nog inget hellre än att flytta härifrån.

Men så kommer den dagen då man faktiskt gör det. Flyttar. Och allting är helt plötsligt spännande och nytt och underbart!

Efter ett tag så börjar man märka att det inte finns någon där som pratar likadant som en själv. De distinkta och skorrande r:en är svåra att få tag på och folk beter sig annorlunda. Man kommer på sig själv med att skryta om sitt ”fosterlandskap” och snabbt ta i försvar, om det skulle vara så att någon klankar ner på det.
Man har blivit en snapphane, Skånepatriot.

Det värmer i mitt hjärta när jag tänker på Österlens öppna vidder och de gyllengula åkrarna i sin prakt om sommaren. Kilometerlånga stränder med fin, vit sand och en massa bondgårdar överallt.

När man bor inklämd mellan skog och sjö på ett ställe där snön aldrig försvinner, är det så skönt att få åka söderut och återse sitt Skåne.