Oh, lord.

Ett inlägg dedikerat Grythyttans kyrkoherde

Jag har aldrig varit troende eller religiös i den kristna bemärkelsen och kommer nog inte bli det heller. Jag är varken döpt eller konfirmerad och min familj har aldrig gjort någon tradition av att gå till kyrkan.
Men jag känner ändå en väldigt stor dragning till religion och spiritualism i allmänhet. Jag gillar att vara i ”heliga” byggnader (nu finns det ju mest kyrkor att tillgå där jag bor). Det känns fridfullt och avslappnande på något sätt.

Redan första gången jag träffade kyrkoherden i byn kände jag att han var en jäkligt reko man. En sådan människa som välkomnar alla, oavsett. Som kan mycket och är väldigt ödmjuk därav. Dessutom upphör han aldrig att förvåna.
Igår hade han prova-på-meditation i kyrkan. Vi var fem stycken som kom. Det var jag, mina två roomies Lina och Blessie, en kvinna från Spa-ettan och en äldre dam med finsk brytning och lusekofta.
Per (prästen) satt länge och pratade med oss innan vi började. Vi blev bjudna på nyponte och pepparkakor. Kyrkan var kylig, eftersom de tänkte på miljön och dessutom inte hade råd att hålla den varm hela tiden.
Han pratade om buddhismens och hinduismens traditioner av att använda meditation som ett redskap i det religiösa utövandet. Han pratade om andning och kosmos och ”alltheten”.

Sedan satt vi och i en halvcirkel längst fram vid altaret och mediterade i 20 minuter ungefär. Det kändes intressant att sitta i en kyrka och ljuda det typiskt buddhistiska och hinduistiska AUM-et.

Jag tror att en ny tradition har uppstått. Nästa vecka är det meditiation igen, same place, same time.